Gunnar Ahlberg

Twitter has taken over. I am not able to update this blog anymore -follow me on twitter instead!

 http://www.twitter.com/gunnarahlberg

5miljoner låtar. Funkar på första klicket. Och det bästa? I första hand får artisten betalt, sen användaren och först i tredje hand får distributören (Grooveshark) betalt. Och det är väl helt ok?

 http://listen.grooveshark.com/ - det är bara att åk!

Ingen mindre än Letterman, top 10 - Yotube

Föreställ dig att vi var ett kompisgäng som tillverkade och sålde små saker till varandra. Uffe, Göran, Carla, Anna, Jesús, Noppe, Emmy, Jessie, Ching och Feppe.

Och så Bonke, då.

Han heter egentligen Benke, men alla kallade honom Bonke för att han är så in i helvete aggressiv. Han har inte bara en bokstavsdiagnos, det är snarare så att han har hela jävla alfabetet och halva det grekiska också. Men han köpte mycket av alla andra, så det var rätt okej ändå. Godis, små smycken av stenar, snäckskal. Alla var glada. Eller åtminstone ville inte protestera, för det var kul att Bonke köpte saker, även om han blev ganska hotfull när folk tvivlade på honom.

För grejen var att Bonke hade köpt mer än han hade sålt ganska länge nu. Han gick helt enkelt kroniskt back, levde “över sina tillgångar”, som man säger. Bonke hade slutat betala med pengar helt och hållet, för han hade aldrig några. Han betalade med små lappar i stället, där det stod hur mycket han var skyldig, och så lovade han att betala senare. Han satt och skrev nya sådana små lappar på sitt rum på kvällarna, som han betalade de andra med. Han sade aldrig när det där “senare” skulle bli.

Ingen annan kom undan med det. Bara Bonke. För om någon skulle börja protestera när han ville köpa något… Bonke var ganska storväxt och kunde se ganska elak ut. Kunde vara ganska elak, också. Och dessutom ville ju alla ha tillbaka sina pengar den dag då Bonke började gå plus igen, så alla fortsatte att acceptera de små lapparna som Bonke satt och skrev hemma på sitt rum. “Bonkepengar. Fem kronor”, stod det på dem. Det blev till och med så till slut att folk började handla med varandra direkt med Bonkepengar. Alla hade helt enkelt samlat på sig så många att det var lika enkelt. Efter ett tag hade Ching nästan lika mycket Bonkepengar som riktiga pengar.

Fast det var ju kul på ett sätt. Alla fick ju mer pengar hela tiden att röra sig med. Visserligen gick ju priserna på allting vi gjorde upp också, för det fanns inte mer att sälja egentligen, bara mer pengar. Men Ching hade ju blivit dubbelt så rik som om han inte hade haft några Bonkepengar. Han var jätteglad över det. Sedan hände något. Vi började fundera över att Bonke nästan aldrig sålde något. Det var bara blickar först mellan oss alla. Gradvis, när Bonke inte var med, började vi skicka oroliga ögonkast.

Sedan sade någon, jag minns inte vem, det som alla tänkte:

Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?

Plötsligt, lika plötsligt som en stark ficklampa som tänds i natten, så insåg alla att Bonkepengarna faktiskt kunde bli helt värdelösa. Alla bara låtsades att de var värda lika mycket som riktiga pengar. Att om Bonke inte betalade tillbaka, så satt alla med en massa fåniga lappar som inte var värda något. Men eftersom ingen ville säga “mina pengar är inte värda något”, och plötsligt vara urfattig jämfört med alla andra, så fortsatte vi allihop att låtsas som om Bonkepengar var riktiga pengar.

Feppe var den som först försiktigt började försöka bli av med alla Bonkepengar. Han erbjöd oss andra att köpa hans Bonkepengar för mindre än de var värda. Eller mindre än värdet som stod på dem, i alla fall. Han ville ha fyra riktiga kronor för varje fem Bonkekronor.

Sedan kom Anna och frågade efter tre kronor för varje Bonkefemma. De båda hade snart bara riktiga pengar, medan andra hade köpt deras Bonkepengar. För Bonke skulle väl snart betala tillbaka? Då hade de andra gjort en bra affär.

Men det var inte en så bra affär. För plötsligt sålde alla Bonkefemmor till varandra för två och femtio. Ingen ville egentligen ha Bonkepengar längre. Vi kom överens om att Bonkepengar egentligen bara var värda hälften av det som stod på dem. Det var ingen som sade överenskommelsen högt, vi bara visste det allihop ändå.

Det bekymrade inte Bonke alls. Han började bara skriva Bonketior i stället, så kunde han fortsätta köpa saker för fem kronor. När någon frågade när han tänkte betala tillbaka, så tornade han bara upp sig så där hotfullt som alla visste att Bonke kunde göra. Sedan kom den där dagen. Den där dagen när vi fick se allt som Bonke hade köpt av oss. Hur fint han hade det på sitt rum. När vi insåg att han bara hade tagit saker av oss hela tiden, utan att ge oss pengar för dem. Han hade bara gett oss lappar. Han hade bara suttit och skrivit lappar åt oss. Han tänkte aldrig betala en enda riktig krona, han bara utnyttjade att vi trodde på honom, och att vi inte ville förlora de Bonkepengarna vi redan fått.

Men det var försent för det. Vi hade ju förstått nu att han aldrig tänkte betala tillbaka en enda krona, även fast det stod så på Bonkepengarna. Då lade vi tillsammans alla Bonkepengar som vi hade i en stor hög, som vi visste bara var skräp. Och så tog vi inte emot några mer av honom. Det var inte riktiga pengar, han tänkte aldrig betala tillbaka. Han blev jätte-jättearg, men det hjälpte inte. Vi visste att vi hade blivit lurade, och vi tänkte behålla våra saker själva. Sedan kom den riktiga chocken.

Ingen av oss hade några pengar att köpa saker av varandra för längre. Vi hade blivit så vana vid att saker kunde kosta både tjugo och trettio kronor, fast de bara hade kostat en krona eller två innan Bonke hade börjat skriva sina dumma lappar. Vi hade alla trott att vi hade massor av pengar, men det hade vi inte. Vi hade blivit vana vid att betala något som kostade 35 kronor med 10 riktiga kronor och 25 Bonkekronor. Plötsligt hade ingen råd med saker som kostade 35 kronor. Eller ens 20, eller 10. Ingen hade några pengar längre. Ingen kunde köpa saker eftersom priserna låg kvar, och ingen kunde sänka priserna på det som de ville sälja eftersom de själva behövde pengarna så mycket.

Vi insåg, motvilligt, att det inte bara var Bonkes fel att vi blivit fattiga. Det var lika mycket vårt eget fel. Vi hade ju varit dumma nog att tro på honom fast vi visste innerst inne att han ljög.

Det blev en jättejobbig tid där ingen hade råd med någonting. Allt var jätte-jättedyrt, allt på grund av Bonkes dumma låtsaspengar. De hade fått
allt att bli jättedyrt, medan ingen i själva verket hade några pengar. Vi fick väldigt snabbt vänja oss vid att vi helt enkelt bara kunde köpa saker som kostade kanske en krona i stället för de sakerna som kostat tio vi köpt tidigare. Det var inte så vi var vana att leva, dag till dag, och det var jättejobbigt. Men ingen hade ju några pengar, och allt var fortfarande dyrt.

Här avslutar vi historien och gör ett hopp till hur det ser ut i dagsläget:

USA har haft en negativ handelsbalans sedan 1976. Varje år, år efter år, efter 1976 har USA levt över sina tillgångar. Fem år tidigare hade USA ensidigt sagt upp Bretton-Woods-överenskommelsen som knöt dollarn till guld, och garanterade en viss mängd guld för dollar. Efter den 15 augusti 1971 var det bara att starta sedelpressarna, och det gjorde USA också.

De senaste åren har USA haft ett handelsunderskott omkring 700 miljarder dollar. Det är fem gånger mer än landet som ligger tvåa. USA köper helt enkelt väldigt mycket mer än det säljer. Det kompenserar USA genom att sälja skuldsedlar (och skramla lite lagom med sin stora militärmakt vid sidan av).

I dagsläget finns det nästan three fucking trillion dollars i valutareserver utanför USA. Närmare bestämt 2.729.230.000.000 dollar. Räkna nollorna. Det är sådana skuldsedlar. De har halverats i värde på några få år.

Just nu pratar folk om “finanskris”. Som om botten var nådd. Som om det var en tillfällig svacka. Som om läget var helt under kontroll. Vi har bara kommit till den punkt i berättelsen där folk tittar på varandra och oroligt frågar “Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?”.

För det behövdes bara sås ett frö av tvivel för att släppa snöbollen i lavinbacken. Jag visste inte vilket fröet skulle bli, bara att det skulle komma ett. Fröet kom från klantiga finansinstitut som bara var först med att falla på sitt eget grepp. Det är de finansinstituten som experterna inom samma finansvärld pratar om nu, men de pratar inte om att den underliggande orsaken är den hejdlösa optimism som kommit från att USA konsumerat sig uppåt i ekonomin med nytryckta pengar som andra köpt som skuldsedlar för att hålla uppe värdet utan någon annan täckning än tron på att USA självklart betalar tillbaka, så rikt som landet är. Utan att prata om det så förstår man inte hur jävla brunt läget är.

Läget kommer att stabiliseras, men inte utan att Bonke slutar köpa prylar för låssisar. På andra sidan historien finns det en helt annan världsekonomi, och den vet jag inte hur den ser ut.

Ok, jag är efter. Men det här är väldigt bra.

Paolo Roberto intervjuas av P3, Hanna Fahl:

- Hur ställer du dig till feminism till exempel?

- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.
- Men gud hur menar du då?

- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.

Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.

En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

På min gata, hemma i stan…

Toyta vs GM 1-0 och jag tror att det kommer att stå sig ganska länge. Varsågoda att kopiera ett bra och fungerande exempel  på hur man startar en bilfirma i Japan och blir störst. Jag har lyssnat på flera som förespråkar Toyota way och jag börjar inse varför. Det är något mer än de där halsbrytande framgångssagorna ” . . hur man på Toyota gör . . . ” osv. Det finns mycket där att hämta. Och det är gratis att hämta in informationen, men det kan nog behövas mycket mannakraft att implementera det. Tydligen har SAAB Lastbilar i Södertälje kommit riktigt långt med sitt arbete med Lean, Toyota way och vilka namn man nu vill sätta på det här fenomenet.

Det jag skulle vilja lyfta fram är “Mudas”  - Skräp. Jodå, jag har lärt mig lite av inneorden man ska slänga sig med

Mudas handlar om att identifiera och slänga allt som är skräp. Exempel : Ett diskberg. Hur gör man enklast för att bli av disk i köket när det ser så illa ut att man inte tror att man kan komma in? Jo, man börjar med att slänga allt som man kan, det behöver man ju ändå inte ha ivägen när man sen gör “det riktiga jobbet”. Mudas ser jag som det mest upplyftande och kanske lättaste delen att implementera. Det brukar sällan vara så många som är villiga att att ta tag i gamla surdegar som ligger och skräpar. Därför brukar dom ge mest effekt. Har många petat på dom och ser att det där är nog inget för mig vet man att det blir faktiskt riktigt givande.

 Det riktiga jobbet.
Det finns tydliga paralleller här till min industri. I mjukvaruutveckling är det många som tror att det där som den och den håller på med är väl säkert bra, men jag, som är DBA/MidleWare/UI/Test/Projekt etc ledare, jag är minsann den som håller den här skutan uppe.

Förresten var det Tage Danielsson som kom på det här. När kroppens olika delar skulle bestämma vem det var som var viktigaste blev det ett fruktansvärt liv. Hjärtat tyckte att det pumpade det viktiga blodet, men blodet tyckte det var viktigast för det leverarade blodet, å andra sidan var det ju faktiskt hypofysen som antagligen fixade båda dom här grejjerna. Osv osv.

Då strejkade magen. Då gav dom andra kroppsdelarna snabbt upp.

Måste slå ett slag för det här med Internet, det är faktiskt ingen fluga. Idag fick två av min familj träffas trots att det är ungefär 500 mil mellan dom. Fantastiskt!

Nu önskar jag bara att mina äldre familjemedlemmar skaffar en Logitech Quickcam E3500. Funkar klockrent, inget strul med drivrutiner osv. I alla fall inte för min Skype + Linux kombination att funka. Dessutom är den finurligt utvecklad så att den kan stå för sig självt eller hakas fast på kanten av skärmen.

Smart!

17-0 i en division mot Gotländska DKB och ett av dom målen gjorde jag - vilken match! Det kändes helt rätt att ha firat matchen ordentligt redan på fredagen.

Min vän Pirat J lurade med mig på en öl efter jobbet i fredags och vi hamnade på Imperiet, en trappa upp i skatteskrapan.  Fantastiskt ställe med lagom volym (börjar jag bli gammal?) och lagom trångt.

Min vän Greta skickade en Doodle inbjudan

Internet är en makalös manick! Det här ska jag börja använda, vet hur mycket tid som går åt till att försöka synka människors kalendrar.

.. upptäckte att om man går till sängs klockan 21:30 en lördag så vaknar man 07:15 pigg som en lärka och resten av familjen ligger och sover en liten stund till..

aa, dags för tidningen.